Att pendla mellan att vara liten och stor är inte lätt. Det var inte längesen som jag låg lugnt och tryggt i baksätet på bilen och sov bakom mamma och pappa. Men igår, efter hemfärden från Göteborg, vaknade jag upp som vuxen. Jag är inne på mitt sista tonår, jag tar studenten om en vecka och människor i min omgivning ser mig inte längre som ett barn. Känslan av att folk förväntar sig att jag ska kunna hålla igång ett samtal, klara av komplicerade arbetsuppgifter eller veta vad jag vill göra med mitt liv skrämmer mig. Ibland känns det som jag har blivit äldre på utsidan, men att insidan inte har förändrats ett dugg.
Med vänner och familj runt omkring mig rusar tiden på utan att jag funderar så mycket över vad som egentligen håller på att hända, men när jag sätter mig ner för mig själv kommer alla tankarna med en gång. Rädslan för att bli stor, rädslan för att klara mig själv och rädslan för att saker och ting inte ska bli som jag vill att de ska bli är det som mina tankar kretsar runt. I sådana hopplösa stunder tvingar jag mig själv att tänka om, för det behöver inte vara negativt att växa upp. För i vuxenvärlden kommer nya vägar att öppnas, som i sin tur leder till nya möjligheter.
Så med en förväntansfull rädsla kastar jag mig ut! "För jag ska ta studenten!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar